P O H

Tänkte ni kunde få läsa om ett gammalt minne jag har. Om ett möte.

Detta är ett skolarbete.

När vi fick den här uppgiften satt jag och tänkte igenom olika händelser jag varit med om inom vården. Jag lärt mig otroligt mycket och varit med om många både sorliga och roliga händelser när jag jobbat inom vården. Men jag bestämde mig för att skriva om ett speciellt och trevligt minne jag har, från början av min "kärriär" inom vården.

Det var när jag var 15 år och jobbade på ett äldreboende, jag jobbade som alla andra eftersom jag var så ung, min uppgift den sommaren på äldreboendet var att ta hand om de äldre genom att sitta ner med dem och prata och ta mig tid till att lyssna på dem och aktivera dem genom att tex ta med dem ner på stan eller spela kort. Man kan väl säga att jag tog hand om deras själar.

Jag knackade på hos en äldre man på högsta våningen och jag gick in hos ( vi kan kalla honom Anton). Han satt vid sitt lilla köksbord, han var ganska skröpplig, satt i rullstol och såg sliten ut, inte ett hårstrå på huvudet hade lille Anton. Jag berättade vem jag var och han gillade som många andra iden med att ha sommarjobbare som hade tid att prata med de äldre, så vi satt och pratade en stund, jag kokade kaffe åt oss.

En stund senare frågade jag Anton om jag fick se mig omkring i hans lägenhet lite, titta på utsikten och sådär, han hade nog stans bästa utsikt. När jag kom in i hans vardagsrum fick jag syn på ett gammalt piano. Jag frågade om Anton spelade piano.

Wow vad han sken upp! - Ja OM jag gör! Svarade han.

Anton rullade fram till mig, satte sig tillrätta vid pianot. Jag satte mig vid en stol brevid, och visste inte vad jag skulle vara beredd på... Men även om det skulle låta illa skulle jag låtsas att det var så fint så hade jag bestämt mig för.

Anton drog igång och spelade... och oj vad otroligt bra han var! Jag blev alldeles paff! Han spelade helt felfritt den lille mannen i rullstol.

Sedan satt vi och pratade mycket om hans liv som musiker, han visade många fina gamla foton på sig själv och många andra stolta män i fina kostymer vid olika musiktillställningar. Han hade varit med i någon orkester.

Vi pratade mycket om musik vid mina besök hos Anton, och jag såg att det fanns en sådan otrolig passion i hans ögon. De nästan brann när han pratade om sina gamla minnen.

Han försökte spela varje dag, sorliga bitarom han var nere och glada fartfyllda bitar när han var glad, han spelade mest glada bitar, han berättade att de var roligare att spela, med glimten i ögat.

Ibland kunde man höra Anton spela även om man var 3 våningar under honom, men det var aldrig någon som klagade.

Eftersom det var ganska många år sedan detta hände tror jag inte Anton lever än, men jag är säker att han spelar Piano där han är nu.