Unbreakable-

Huh, vilken dag. Försov mig imorse... konstigt, även fast jag sov så himla länge, somnade kl 20 och sov HELA natten, helt sjukt, brukar alltid vakna efter ett tag... Men icke inatt :)

Igår pratade jag med kuratorn som Gunilla stämt träff med, satt inne i hennes lilla rum i biblioteket, och kom en massa känslor svepandes över mig, mindes högstadiet, när jag satt i det där lilla rummet sista året på central ... nu är jag tillbaka där igen, fast sista året på gymnasiet och i ett helt annat litet rum. Hon var väldigt trevlig, men hon var så liten och skör på något sätt... världens ljusaste röst, man vågade knappt säga något farligt för var rätt att hon skulle gå kras, men jag berättade lite... och hon gick inte i kras. Anledningen till att jag var där är för att Gunilla och jag pratade lite och hon tyckte vi skulle försöka få mig till en psykolog som håller på med kognetiv terapi, alltså... den pratar inte om bakrunden och själva problemen utan hur man ska ändra sitt tänkade och på så vis sina handlingar... och det behöver jag, jag kan inte fortsätta så som jag gör, jag lever ju inte längre jag bara är. Känner inte riktigt igen mig själv längre. Så nu hoppas jag att Kuratorn kan fixa så jag kan komma till en bra psykolog. Inte som bengan eller helena, usch. Men egentligen jag tänkte på det där för några dagar sedan, det var nog ändå rätt bra att jag pratade med dem, fick mycket med mig. och jag blev stark och kan prata öppet om vissa saker som jag varit med om. Det sa kuratorn med, att jag är medveten om hur det är och sådär.

Jag känner verkligen att jag måste ändra mitt tänkande och handlande... det börjar bli för jobbigt för mig nu att jag tänker precis på allt speciellt det som är jobbigt, och när jag ska göra något så gör jag det bara fel.

Något som är otroligt jobbigt och som jag inte haft förut det är att jag känner att jag tävlar... jag tävlar mot mina vänner, eller jag vet inte om man ska säga tävlar... Men det känns som alla jag har något med går till mina vänner och de vill att jag ska vara precis som dem. Tex som mamma, hon har ju verkligen en modell som hon vill att jag ska vara som, och det är min bästa vän. Men jag kan inte det, och jag vet att jag aldrig kommer kunna vara lika duktig och vacker som henne, och det blir jobbigt när mamma kommer och tjatar om det... och sedan är det många exempel med som om det känns som om jag försvinner lite. Det låter jätte dumt och töntigt ju, nu när jag läser det... men wtf.

:*